And one of these days, we're gonna understand why

För en halv timma sen ungefär satt jag uppkrupen i soffan och kollade på 'Kvinnor som mördar'. Det var spännande, lite läskigt och grymt bra! Jag älskar verkligen att kolla på program som detta, skulle kunna leva på det, om jag skulle få leva med musik, kameran och allt annat man inte kan leva utan också haha. I alla fall så handla det om en tjej, Nikki, som hade mördat sin mamma(adoptivmamma). Hon knivhögg henne 13 gånger och under tiden så upprepade hon om och om igen 'dör du nu? dör du nu? dör du nu'. Mamman svarade 'Ja, jag kan känna livslågan försvinna...'. Grymt jävla asigt och hemskt! De visade lixom bilder från brottsplatsen och det var blod typ överallt även fast Nikki hade försökt städa upp efter sig. Kan bara hålla med brorsan; varför dödar man sin mamma?! Det är helt absurt. Mamma, kniv och 13 hugg borde inte ens få existera i samma mening...Så, man kan ju fråga sig varför hon gjorde som hon gjorde och vad hon tänkte. Orsaken? För att hon inte kunde leva utan sin pojkvän, som hade gjort slut...Jag är seriös, det var orsaken. Hon hade planerat att döda sin mamma, städa upp efter sig, vänta på att hennes pappa kom hem från kyrkan, döda honom och sen fara till skolan nästa dag och mörda sin pojkvän, nu mera ex. Hon mördade dock 'bara' sin mamma och efter de där 13 huggen med kökskniven så insåg hon vad hon hade gjort och ringde själv till alarmcentralen och berättade. 

I rättegången sen så var det vittne efter vittne, mest psykologer, som trodde att hon verkligen mördade sin mamma, och en del som trodde att hon inte hade gjort det. Anledningen till att psykologer vittnade var för att de trodde Nikki hade en sinnesrubbning, en psykologisk sjukdom. Detta var 1997, 14 maj samma år hade Nikki dödat sin mamma. Två år senare, 1999, var det en till rättegång och då dök Nikkis biologiska mamma upp och vittnade. Det visade sig att Nikkis biologiska mamma också led av en psykisk sjukdom och att hon under graviditeten upprepade gånger slagit och ramlat på magen för att få missfall. Mammans sjukdom vart alltså överförd till Nikki, det är hemskt att bara tänka på det. Den fastställda diagnosen vart sen att Nikki led av Borderline-personlighetsstörning, vilket innebär att man är emotionellt instabil och har svårt att reglera sina känslor. Deras känslomässiga problem gör då att de har svårt att bete sig på ett fungerande sätt och leder då till relationsproblem och svårigheter att skapa en stabil självkänsla. 

Nikki sitter nu i fängelse och kan bli släppt tidigast 2015. Pojkvännen som hon hade svårt att släppa taget om är nu marinsoldat med fru och två barn. Efter att ha kollat på det här nu så känner jag mig tom på något sätt och vet inte riktigt vad jag ska tycka och tänka. Så känner jag alltid när jag kollat på sådana här program. Jag känner alltid, på något sätt, medkänsla med brottslingen. Kanske inte alltid, men oftast och det är konstigt. Vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Tror dock att det har att göra med att jag har så jäkla svårt att tro illa om folk. Och visst det är ju bra, eller? Ibland kan jag vägra tro att någon har gjort något som jag aldrig trott att dom skulle kunna göra. Eller agera på något sätt jag inte kunde tänka mig till. Vet inte riktigt var man ska placera den egenskapen, om man nu kan kalla det för det. Vet inte annars vad jag ska kalla det. Antar i alla fall att den bara får vara där, ligga där den ligger, sitta där sitter och hoppas på att jag alltid känner så här, för jag hatar att tro illa om folk. Verkligen, en av de värsta sakerna jag vet.Speciellt att tro illa om någon man inte ens känner, usch!

(det här är för övrigt 2010 blogg-inlägg nr. 666! djävulens nummer!)