Ibland under ett svårt ögonblick så kan det kännas som om man inte vill, kan släppa fram känslorna. Ungefär som att hedra ett liv som försvunnit, så håller man huvudet högt. Man försöker vara stark, kanske mest för sig själv. Tror att alla har varit i den här situationen och alla känner precis likadant, hur jobbigt det är.
När våran hund Assi blev sjuk vägrade jag tänka på att hon kanske måste avlivas. Hon fick problem med lederna, hörseln svek henne och ögonen började ge upp. 16 Juli 2oo8, klockan 12:30 slocknade ljuset i Assis ögon. En lugnande spruta och två dödliga i hjärtat senare, och hon var borta ur mitt liv för evigt. Jag pussade henne på huvudet och sa 'jag älskar dig Assi, hejdå', en sista gång. Jag grät aldrig, jag försökte vara stark. Vi for hem igen och begravde henne. Jag kom hem till ett tyst hus, såg Assis mat- och vattenskål och hennes favorit sovplatser. Under vardagsrumsbordet, i mammas och pappas säng och i ett av hörnen på soffan. Då brast jag i gråt. Jag kommer ihåg att jag sa 'varför varför varför' om och om igen. Det var ungefär som att det var först då som jag förstod att hon inte skulle komma hem igen. Jag skulle aldrig få burra in ansiktet i hennes päls när jag hade haft en jobbig dag och jag skulle aldrig mer få se hennes mörkbruna fina ögon titta bedjande på mig. Jag skulle heller aldrig få uppleva hennes lycka igen, när hon hade varit ensam en hel dag och man kom hem till henne igen, då var hon så glad.
Efter två år finns det fortfarande dagar då jag ser hennes halsband hänga på bokhyllan i mitt rum, och det skär i hjärtat för att jag fortfarande saknar henne så. Jag kommer alltid att sakna dig Assi, alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar