Det var mycket människor. Alla kunde knappt bärga sig för att komma in genom dörrarna. Alla skratta, alla prata. Många stod och sjöng Red Solo Cup för full hals. Stämningen var på topp. Rusningen total när de öppnade dörrarna. Lite kaos att hänga upp och betala för jackplatserna. Lite till väntan nedanför trappan. Rusning igen när man fick gå upp. Ännu mera rusning fram till ståndet där de sålde t-shirts, cd skivor, kepsar etc. Total lycka redan när man stod med TVÅ Toby Keith t-shirts i händerna. Kärlek.
Lång väntan igen. Hög volym på alla som pratade. Världens sorl. Härlig känsla. Väntan och väntan på att dom skulle öppna dörrarna till aulan. Nu? Nej. Nu? Nej. Men nu då? JA! Äntligen slog dom upp dörrarna. Alla strömmade in, letade efter sina platser. Vi hittade våra ganska snabbt.
Lite väntan till och sen kom Jill Johnson upp på scenen. Hon var förband/artist. Jättefina låtar. Måste laddas ner. En halv timme senare...
ALLA, och då menar jag ALLA, började ropa ''TOBY! TOBY! TOBY! TOBY!'' Alla klappade händerna, stampade med fötterna, hurrade och hejade. Jag höll ögonen på den sidan av scenen han skulle komma upp på. Jag såg när han kom fram bakom skynket. Jag såg han hela vägen när han gick upp för trappan till scenen. Alla blev som galna. Alla hurrade, hejade, ropade, klappade och stampade ännu mera.
Han drog igång med konserten, och den var helt makalöst bra! Har aldrig varit med om något liknande. Väldens volym, världens bas, världens bästaste och finaste röst, världens bästa kväll någonsin! Alla höll nog med. Alla var helt vilda och man kunna riktigt känna kärleken alla delade till mannen på scenen. Folk dansade på sina platser. De dansade i gångarna. De viftade med armarna, sjöng med, jublade. När jag stod upp för att kunna filma bättre kände jag hur basen slog emot mig och det vibrerade ändå från tårna, upp till revbenen, nyckelbenet och ändå upptill hårbottnen och in i hjärnan. Nämnde jag att det var helt underbart?
I tre långa, härliga och helt underbara timmar höll konserten på. I tre långa, härliga och helt underbara timmar fick jag titta på Toby Keith och lyssna på hans musik. Mot slutet av konserten hade jag fortfarande inte fattat att jag faktiskt befann mig i samma lokal som Toby Keith. Att jag satt där och tittade på honom, lyssnade på honom. Att jag hade hade både bildbevis och videobevis. Det var helt enkelt svårt att fatta att man faktiskt fick se en sån stor världsstjärna på riktigt, och inte bara i klipp på youtube.
Ni kanske kan förstå att det vart världens protester när han körde sin sista låt klart, tackade för sig och sprang av scenen. Alla började ropa ''TOBY! TOBY! TOBY! TOBY!'' igen. Han sprang upp på scenen och körde en till låt. En lång låt. Bästa Mr. Keith! Men sen var det tyvärr slut. När man kom ut från konserten var mad mer eller mindre döv. Man hörde inte vad alla runt omkring sa, och mamma och jag kunde knappt prata med varandra för vi hörde ändå inte vad den andra sa ordentligt. Men, ja ni gissade rätt, det var så värt det!
Ett sånt lyckorus som jag kände efter konserten, och fortfarande känner, har jag aldrig känt i hela mitt liv! När jag såg tAKiDA live i somras, sa jag att jag kunde dö lycklig. Det är inget mot vad jag kan göra nu! Då kunde jag dö glad. Nu kan jag dö lycklig, med känslan av fullständighet, och med ett lugn som inte ens skulle gå att beskriva. Tack Toby Keith för världens bästa konsert, för att du är du, och för att du får mig att le varje gång jag hör din röst och din musik! Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar