Marianne Fredrikssons bok handlar om kvinnors vänskap. De två huvudpersonerna kommer från länder med vitt skilda kulturer, religioner och styrelseskick. Och inte minst olika fördomar. Inge är svenska, f.d. lärare och verksam som fackboksförfattare. Hon är frånskild och har två vuxna döttrar.
Mira är en av de många chilenska invandrarna som kom till Sverige efter Pinochets blodiga kupp. Med sig hade hon sin man och de två sönerna som överlevde revolutionen. Hennes inställning till Sverige är kluven men hon brukar säga att hon föddes när hon kom hit och fick människovärde. Även hon är frånskild.
Inge och Mira möts av en slump hons en trädgårdsmästare. De blir intensivt nyfikna på varandra, fortsätter att träffas, hjälper varandra och lär känna varandra. Familjerna börjar umgås, barnen får egna relationer. Händelser med rötter i det förflutna-frågor om liv och död och överlevnad-berör snart båda familjerna och svetsar dom samman i en gemenskap utan gränser.
Inge och Mira har båda farit illa i livet. Bortträngda minnen av fasansfulla händelser kommer i dagen. Men vänskapen hjälper dom att bearbeta det som hänt och finna ett sätt att förhålla sig till det närvarande.
Läste klart den här boken igårkväll och hade aldrig räknat med att den skulle fånga mig såhär mycket. Dock vet jag inte riktigt var jag ska placera den. Jag har läst sämre och jag har läst bättre böcker, så den här hamnar väl mitt i raden nånstans. Den var väldigt lättläst, kapitlen var korta och språket och texten var lätta att förstå. 6/10 får den på en skala tror jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar