Tycker det är lite lustigt hur man vänjer sig vid nya saker fort. När jag gick i 4an så fick jag min första mobil, en gammal hederlig Nokia 3310 med originalskal. Man var kung då tyckte man haha. Hela ett år senare avancerade man till en Samsung SGH-x460 och efter 3-4 år hade jag en ny mobil igen, en Sony Ericsson w580i. Men som den skit sony ericsson är så började den såklart ceppa, köpte mig då en Samsung SGH-u900. Den fina rosa samsungen hade jag ett år, den hamnade nämligen i bykmaskinen förra sommaren. Numera har jag en Samsung s5230 och den har funkat hur bra som helst hittills så hoppas på att ha den länge :) Samsung är ju trotts allt bästa märket, håller i vått och torrt!(Eller ja, inte i vått då eftersom min inte tålde att va i bykmaskinen haha). Det jag egentligen villa komma fram till, tro det eller ej men det ligger en riktigt mening under allt det här, är att numera när jag håller i en Nokia så känner jag mig mest handikappad. Pappas jobbmobil är en Nokia och idag måsta jag hjälpa honom skriva sms, han är inte så bra på sånt han haha. Det tog ett tag innan jag vande mig att skriva på den, det har ju lixom gått 7 år sen jag hade en Nokia senast. Det jag kunde utantill, och till min förvåning, var att jag kom ihåg var mellanslag låg! Helt utan att tänka lixom haha. Det varierar ju så mycket mellan mobil och mobil så man blir mest förvirrad när man ska skriva på någon annans mobil.
Hur som helst så tycker jag att teknikens värld är ganska tuff. Hur dom kan utvecklas så mycket under några år bara. När man själv gick i 4an fick man en tegelsten till mobil, barnen i dagens läge får en Iphone 4. Ja men nästan i alla fall. Nåja, tycker i alla fall att det är tur att tekniken utvecklas, annars kanske vi fortfarande skulle sitta här med tegelstenar utan färg display. Men skulle det vara så kanske man inte skulle bry sig så mycket, om man lixom aldrig sett en färg display? :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar