tå i en klunga och lyssna på en man som stod och pratade jättemycket. Ser han nästan framför mig, får bara ingen bild på hans ansikte. I alla fall, han pratade om valvdörren han hade där och att vi skulle gissa va som fanns där inne. Jag visste men sa inget, men jag viskade i alla fall till..Ida att jag visste. När ingen kunna gissa rätt så lät mannen mig och en killa kolla in i dörren när han öppna. Sagt och gjort så gjorde vi ju det. Mitt i allt satt Ida och jag där inne och jag utbrister ''Jag visste att det var en raket!'', varpå Ida säger ''Ser raketer ut sådär? Hur visste du att det var en raket här inne?''. Jag kollar på henne, ser så jävla lycklig ut och säger ''Jag har läst Tintins äventyr, månen tur och retur!'' Som att det skulle vara det självklaraste i världen. Jag vet inte vilket som är det sorgligaste heller, att Ida inte visste hur en raket såg ut eller att jag är skit lycklig för att jag har läst Tintin. Ska jag skratta eller gråta?Det ska också tilläggas att vi har den där Tintin boken och jag älskade den när jag var liten. När man slog upp boken på mitten så var det en stor raket som vecklades ut och stod upp ur boken. Ååh, kära barndom. Säger bara det, nostalgi folks, nostalgi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar