Jag kollade på My Sister's keeper igår och den fick mig att tänka på livet och döden. Den handlar om Kate, en 15årig tjej som har Leukemi. Hennes lillasyster, Anna, som är 11 år är en designerbaby. Alltså, hon blev till för att, som Anna uttryckte det, ''vara reservdelar till Kate''. Men Anna vill inte göra det mera. Om hon donerar sin ena njure så måste hon vara försiktig hela livet med infektioner osv. Nu avslöjar jag en stor del av filmen men egentligen kan man förutspå det när man tittar på den, Kate dör i slutet. Så jävla förbannat sorgligt. Jag låg o lipa genom hela filmen i princip. Anna säger världens finaste sak i slutet ''Jag kommer aldrig förstå varför Kate måsta dö, när vi andra fick leva''. Jag börja lipa ännu mera när hon så sa och insåg att det faktist är santMan kommer aldrig förstå varför man själv får leva, när en som står en nära dör.
Min mamma brukar säga att det alltid är tre åt gången som dör. Två karlar och en kvinna eller två kvinnor och en karl. Tänk bara, 2oo9 dog Michael Jackson, Natasha Richardson och Brittany Murphy. Änglarna tog tre begåvade människor, även fast det var långt mellanrum mellan deras dödsfall.
Förra året dog tre stycken ganska nära varandra, här i Geta. Precis nu innan det nya året kom så dog en till och nu, igår natt så dog en farbror. Han var 97 år. Jag vet mycket väl vem han var, han brukar alltid kalla mig lilla Signe när jag var lite. Han kände min farmor och hon hette Signe. Jag brukar i alla fall svara tillbaka '' Jag HETER INTE Signe!'' lite småsurt sådär. Men jag hade faktist rätt.. till stor del i alla fall. Jag heter Signe i mellannamn men Julia är ju mitt förnamn. Jag kommer i alla fall sakna B. Han är en sån som alltid funnits. Joo, B har alltid funnits, det är så självklart att han ska vara här. Men nu är han inte det. Vila i frid farbro B!
Alla säger att livet är kort, men det är faktist det längsta vi har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar