1990-talet i New York. Clarissa köper blommor till festen hon ska ha för sin sjuke, före detta älskare Richard, som just har tilldelats ett stort litterärt pris.
Hemmafrun Laura Brown bor i en förort till Los Angeles 1949 och kämpar för att ta hand om sin ende son i ett äktenskap som lämnar en hel del övrigt att önska. En dag smyger hon sig undan för att läsa romanen Mrs Dalloway.
En vacker junidag 1929 sätter sig Virginia Woolf för att börja skriva just den romanen. Hon längtar tillbaka till Bloomsbury, till bruset i London, men hon har lovat sin man att leva ett stilla liv. 1941 tar hon sitt liv.
Dessa kvinnor kämpar alla för att skapa en lycklig tillvaro trots alla krav från vänner, barn och älskare. På ett oväntat sätt vävs deras öden samman på festen för Richard.
Den här boken är den mest förvirrande jag någonsin har läst. Jag har fattat noll och den har malt på i evigheter! Den är endast 228 sidor långt men den kändes som den aldrig skulle ta slut. Språket var jättekonstigt, historierna hoppa hit och dit, och det kändes som om inget riktigt höll ihop. Inte ens saker i samma kapitel. Människor var tillsammans fast dom inte ens var kära eller förälskade, dom pussades hit och dit med olika människor, till och med sina syskon. Ja den var verkligen konstig. Det är inget man måste läsa. Jag rådde faktiskt på Facebook igår att inte läsa den. Och jag står nog kvar vi det nu när jag läst den klart, läs den inte! Den är helt sinnesjukt förvirrande.
På baksidan av boken har USA Today kommenterat ''...en ytterst upplivande läsupplevelse. Om inte den här boken får dig att hoppa upp från soffan med en ny syn på livet och litteratur bör du kontrollera om du har feber.'' Jaha. Kära människor på USA Today jag tror det är ni som har feber som tycker den här boken är så fruktansvärt bra. Det som var bra i boken var två, två citat som kom i sluter på boken. Men det var allt det. Bara för att va lite generös får Timmarna 2 solar av 10 möjliga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar