''Morris och Betty'', han sätter händerna för hennes ögon och berättar. ''Vi är på film nu, det här är historien om oss, där kärleksparet får varandra i den första scenen. Alla andra människor färgas grå och vi blir röda som körsbär. I en scen som visas på trailern säger han att de hör ihop som Hennes & Mauritz.'' Hon tar bort händerna från ögonen. '
'Det måste hända något sorgligt också, annars vill ingen se filmen.'' '
'Okej, hans pappa är manodepressiv och mamman är en komplett fruktkaka.''
''Inte sånt tråkigt, det ska finnas något att gråta åt, annars är det ingen riktig kärlekshistoria. Slutet ska vara sorgligt.''
''Nej, de lever lyckliga i alla sina dagar.''
Det var en väldigt konstig bok det här. Det är tydligen en roman men den är hur tunn som helst. Det är minimalt med text på sidorna. Ungefär en diktvers på varje sida. Ibland mer, ibland mindre. Tre delar var det tydligen i hela boken också. Jag läste klart boken på drygt 45 minuter. Go figure.
Alltså, själva historien bakom texten, boken, romanen, allt vad det nu var, var väl ganska fin. Två tonåringar så upp över öronen kära i varandra, att de vill spendera varje minut tillsammans. Gulligull och pluttinutt och sådär. Och visst är väl det fint. Så är väl alla, när dom är nykära. Men som alla förälskelser så svalnar dom efter ett tag och långsamt långsamt. Och sen finns inget kvar förutom kinder våta av tårar, och två värkande kroppar som inte längre har någon att hålla. -Herregud vad poetiskt det blev! Nog kan man ju dikta ihop lite allt. Men nu ska jag inte säga mer om boken. Med tanke på hur kort den var så räcker det snart med att läsa det här inlägget, så vet man allt om boken. Typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar