Under andra världskriget evakueras Willie Beech från London till engelska landsbygden. Han hamnar hos Tom Oakley, en gammal enstöring, i byn Little Weirworld.
Hos Mister Tom möter Willie för första gången i sitt liv vänlighet. Han får äta sig mätt, han får kläder-och han får sova i en egen säng. Han möter snälla människor och får nya vänner. Men det lyckliga livet avbryts när hans mamma plötsligt hämtar hem honom. Dagar och veckor går utan att Mister Tom får något livstecken från Willie. Har någonting hänt honom? Till slut ger sig Mister Tom i väg till London för att söka efter Willie.
Det här var den andra boken av Michelle Magorian jag pratade om förut en gång, den jag längtade efter att läsa. Det var väl värt att läsa en annan bok före jag började på den här, för oj vad bra den var! Älskar ännu mer nu sättet Michelle Magorian skriver på, man liksom dras in i berättelsen på en gång och blir fast direkt.
Den var fin den här boken. Men stundtals blev den småhemskt, för Willies mamma var verkligen inte snäll mot honom. Hon misshandlade honom brutalt, och låste in honom. Sa att han inte fick prata, fråga saker, le, skratta, eller röra henne. Hon sa att det var en synd att rita och måla, något Willie var jätteduktig på -och det var också en synd att gå på teater eller bio. Hon var helt vrickad hon där morsan. Det framkom faktiskt att hon var psykiskt störd. Och det fick Willie sota för.
Men trots allt Willies mamma gjort mot honom, hade han ett bra liv hos Mister Tom. Och trots att Willies liv skakades av även en tragisk nyhet, så såg Mister Tom till att Willie kom upp på fötter igen och fortsatte med livet. Mister Tom visade Willie vad kärlek var, och hur det var att ha ne riktigt familj och riktiga vänner. Han var en mysig typ han där Mister Tom. En sån prick skulle jag villa ha i mitt liv med :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar