No och jag/No et moi

En tonårsdröm konfronteras med verkligheten.
Lou Bertignac-en överintelligent tjej på 13 år-är minst, yngst och bäst i klassen. Hon är enda barnet i en familj med en deprimerad mamma och en vanmäktig pappa. Hon tänker ut olika teorier för att tämja världen och är hemligt kär i Lucas, som är längst, sämst men coolast i klassen.

''Är vi så små, så oändligt små, att vi inget förmår?''

När hon förbereder ett föredrag som hon tvingas hålla inför klassen väljer hon på måfå att prata om uteliggare. På Gare d'Austerlitz träffar hon No, en artonåring, hemlös tjej som låter sig intervjuas inför föredraget. Men det går längre än så; de blir vänner och vänskapen vänder upp och ner på Lous tillvaro. Hon beslutar sig för att försöka rädda No och ge henne ett hem och en familj.

Ja som ni kanske förstår på alla namn, så är det här en fransk bok från början. Den utspelar sig i Paris. Jag hade höga förväntningar på den här boken eftersom verklighetsbaserade böcker är mina absoluta favoriter, och den här är ju på ett sätt verklighetsbaserad eftersom det handlar om en ganska vardaglig sak, men en sak som vi kanske inte tänker på alla dagar. Eller någonsin. Att det finns människor där ute på gatorna, utan hem, utan någon stans att sova. Som får sova på härbärgen, visst, men blir utkastade före klockan 8 på morgonen.
 Boken nådde hursomhelst nästan upp till mina förväntningar. Den var lite annorlunda skriven, inte alls vad jag är van med annars, men bra var den och jag kan verkligen rekommendera den.

Den hade också ganska många bra citat, boken, och huvudpersonen hade ganska många smarta tankar. Här kommer några stycken som får en att stanna upp i läsandet och tänka efter lite:

• Är vi så små, så oändligt små, att världen som är så oändligt stor fortsätter snurra och skiter fullständigt i var vi sover?
• Hundar kan man ta hem till sig, men inte hemlösa. Jag tänkt att om var och en av oss tog emot en hemlös, om var och en bestämde sig för att ta hand om en enda människa och hjälpa och ledsaga den människan, skulle det kanske vara färre som måste sova utomhus.
• Vi kan skicka överljudsplan och raketer ut i rymden, identifiera en brottsling utifrån ett hårstrå eller en pytteliten hudpartikel, skapa tomater som står sig tre veckor i kylskåpet utan att skrumpna det minsta, klämma in miljarder data på ett mikrochips. Vi kan låta folk dö på gatorna.
• Vi uppför sexhundra meter höga skyskrapor, vi bygger undervattenshotell och konstgjorda palmformade öar, vi uppfinner ''intelligent'' byggmaterial som absorberar organiska och oorganiska luftföroreningar, vi skapar självstyrande dammsugare och lampor som tänds automatiskt när man kommer hem. Vi låter människor leva vid motorvägen.
• Jag trodde att man kunde hejda sakernas gång, undslippa programmet. Jag trodde att livet kunde vara annorlunda. Att hjälpa någon trodde jag innebar att man delade allting, även sådant man inte förstår, även de mörkaste.