Betsy Sprague var absolut säker på sin sak: hon hade just sett en ung amerikanska som länge varit rapporterad död. Men Betsy var mycket, mycket gammal-prillig, hävdade somliga. Säkert hade den västindiska solen blivit för mycket för henne. Så försvinner Betsy bara...
När jag fick syn på den här boken på bibliotekets 'varsågod-och-ta-böcker-bord', tyckte jag den såg så bra ut. Den hade en dödskalle/ett kranium på sig och den fick mig att tänka på tv-serien Bones. När jag började läsa den hade jag ganska höga förväntningar, och inte blev man ju besviken direkt.
Som jag skrivit tidigare är den inte så bra så den hamnar i klass med Pojken som kallades Det, Flickan med de röda skorna etc. men den var faktiskt bra-bra. Inte okej bra, eller bara ''bra.'' Nej, den var faktiskt bra. Mycket text på varje sida var det, men den var så pass spännande att man inte hade tid att tänka på hur mycket text det fanns. Det gick av bara farten att läsa. Och det är ju så böcker ska vara, spännande och så pass bra att man verkligen vill sätta sig ner boken i högsta hugg och läsa några timmar.
Nu är det bara att ta nästa bok ur bokhyllan och börja läsa. Att läsa är som en cirkel, det går runt runt och håller på för evigt. Det finns alltid nytt att upptäcka, nya böcker och nya författare. Nya skrivsätt som författaren använt, och ''nya'' genrer som man kanske inte gillat tidigare. Usch vad det är kul att läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar