På utsidan hon ler och låtsas att hon är ok, men på insidan hon gråter

Det är inte bara hösten, det är vintern också. De långa mörka månaderna som många fasar över. Tanken på att i flera månaders tid gå och ha ångest över precis allt. Att vara deprimerad och inte tro att man orkar. Jag som många andra blir deprimerad när den här mörkare tiden på året kommer. Jag tror att det har blivit allt vanligare. Det är inte så att jag har fått en diagnos om någon depression, nej nej. Det behövs inte för att känna, att veta att man är deprimerad. Och de som känner mig kanske inte alls tror på det jag skriver men jag blir deprimerad varje höst. Jag har mina svackor, jag är inte nere alla dagar. De finns de dagar som jag vaknar och bara vill vända på mig och somna om. De dagar då man bara vill ligga under täcket hela dagen, för evigt, och gråta för att allt är så hopplöst. Och sen finns det de dagar då man nästan sprättar upp ur sängen och känner att ''allt är möjligt bara man tror på sig själv''. För det mesta så brukar jag känna mig nere en dag i taget, så som jag började känna igår. Dock höll det i sig till idag. Jag kan vara glada och spralliga Julia i flera veckor och sen kommer det de dagar då jag blir deprimerade Julia full med ångest. 

Förut brukade det hjälpa att ha folk runt omkring sig, att inte vara ensam i alla fall för då sitter man och tänker på allt och det blir bara mer och mer hopplöst. Numera så hjälper knappt det. Lite kan jag koppla bort ångesten när jag är med andra men inte fullt så mycket som förut. När jag är med andra, visst då skrattar jag, ler, skojar och har roligt och då känns det bättre för en stund. Men sen, sen när jag blir ensam med mina egna tankar, det är då som ångesten sätter igång. Och det är jobbigt. Jag har flera gånger funderat på att gå till en psykolog eller något. Att få prata med någon som kan sånt här och inte med någon som redan känner mig. Jag vet inte om det skulle bli bättre, om jag skulle må bättre men just nu så känns det som att det kanske skulle det. Det känns som om det enda rätta just nu är att prata med någon som inte känner mig alls. För det är inte rätt, det är inte som det ska när man känner att man vill gråta hela tiden över minsta lilla sak...