Här om natten hade jag en konstig dröm. Jag drömde att jag, Ida och Aina hade ''brutit'' oss in på Mellangårds(Papis barndomshem). Vi bröt oss egentligen inte in, det var öppet men ingen var hemma när vi kom dit i alla fall. Vi gick in till min gudmor och gudfars rum som är nära källaren, och vi gick direkt till datorn som stod där(finns ingen sån i det rummet på riktigt). Vi kollade i alla fall upp nå uppgifter på datorn och var mitt uppe i det när vi hörde att någon kom hem. Så vi dök direkt ner bakom soffan och tryckte oss emot den så mycket det bara gick. Birgitta, Per, Anita&Sten(gudmor och gudfar) kom in i rummet och gick till datorn och kollade något sen gick det iväg till köket. När de var borta ställde vi oss sakta upp och sa till varandra att vi måste ut därifrån så vi smög ut ur rummet och till källardörren, öppnade den försiktigt och gick sen ner i källaren. Vi gick raka vägen till ytterdörren och gick åt vänster, smög runt huset och sprang allt vad vi kunna till häcken som är bredvid vägen. När vi kom över vägen kröp vi ihop i diket och smög iväg bort från huset. Efter en bit sa en av oss att vi måsta gå tillbaka för uppgifterna vi hittade på datorn var viktiga. Så vi gick tillbaka och smög in i källaren igen, helt osedda.
Källaren i drömmen var mycket mycket större ön vad den är i verkligheten. Så vi gick runt där och kollade i alla rum tills vi hittade en gammal gömd dörr uppför en trappa. Vi öppnade dörren och klev in i ett stort rum med massa massa människor i. Mitt i rummet bakom några skynken var farfar, fast bunden. Människorna runt om kring bara tittade på oss när vi sprang fram till farfar och friade honom. Efter ett tag kom alla de på övervåningen ner, sen vaknade jag. Denna dröm var verklig samtidigt som en var väldigt overklig. Min Farfar har varit död i 29 år, han dog 12 år före jag föddes. Jag har ingen aning om vad denna dröm betyder, vad jag ska tro om den. Jag tror i alla fall att både farmor och farfar är där uppe i himlen och vakar över oss alla. När jag var liten trodde jag att farmor och farfar var mina skyddsänglar, det tror jag än idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar