I don't want your help, I don't NEED your help

Under mina 9 år som elev i grundskolan så har jag suttit hos kuratorn ex antal gånger och gått till skolpsykologen + 4 stycken andra psykologer på BUP. Anledningen? Jag var tyst, japp det var anledningen till allt ståhej + att jag vägrade vara med på idrotten. Jag har aldrig gillat att vara i stora grupper och jag har alltid varit blyg, men det här är jag. Ska man behöva gå till en kurator och 5 psykologer för att man är sig själv? Tydligen måsta jag det, men hjälpte det? Åhnä, varför skulle jag lyssna på dem? Jag menar..äsch, jag kan väl ta det från början. Ja anledningen vet ni ju redan och när jag satt med kuratorn så prata vi alltid om massa olika saker. Om kompisar, mina syskon och familjen, mina djur och saker jag gjorde på fritiden. Jag tog upp någon gång att min äldsta bror har hästar och vid ett senare tillfälle tycker kuratorn att jag ska börja rida. Hennes exakta ord var ''Men du kan ju prata med din bror om att börja rida där. Det skulle väl vara kul, alla tjejer tycker ju om att rida.'' Ser jag ut som alla tjejer kanske? Okej, jag gillar hästar och jag tycker de är vackra djur, men måste jag rida för det? Jag börja aldrig rida heller och allt blev bort glömt..nästan. De måsta ju blanda in en psykolog i det hela sen, inte för det med hästarna utan för att jag inte var med på idrotten.

Några möten med skolpsykologen ledde till bokad tid på BUP. På hela tiden jag satt på BUP med psykologerna och mamma och pappa, så sa jag inte ett piss. Jag svara såklart på deras frågor men annars satt jag tyst. Mötet sluta med deras ord ''Inte är det något fel på dig heller. Du vill bara inte vara i stora grupper och det är inget fel med det.'' Äntligen någon som fatta! Efter allt detta besökte jag aldrig någon skolpsykolog eller kurator igen, tills våren 2oo9 när jag hade influensa 4 gånger och vanlig förkylning 2. Då ringde de hem och var såå oroliga för att jag missade så mycket och de sa ''Du kan inte va borta såhär mycket, du missar ju jättemycket i skolan.'' Förlåt att jag var sjuk, ja kan gärna komma och smitta ner hela skolan så ni inte har några elev alls där. Ibland undra man om de är seriösa eller om det helt enkelt inte är något fel på något barn alls men för att de ska ha jobb så tar det bara någon som är lite annorlunda än alla andra. Jag är i alla fall tacksam för att allt tog slut och jag är glad att jag har haft människor, som lärare och vänner och familjen, som alltid har vetat att det inte är något fel på mig. Jag förstår om psykologerna och alla kanske..villa hjälpa eller vad de nu höll på med men det lyckades verkligen inte. Allt blev bara värre och jag mådde så mycket bättre när alla slutade tjata på mig. Allt blev lättare och jag blev gladare, lycklig.

Du försökte fixa mig men vet du vad?
Jag var inte trasig, jag var bara mig själv