Helt slut, jag vet jag borde sova men jag vet också att jag inte kan sova. Så jag började fundera på endel saker men jag fastna på tanken ''Alla tycker att jag är väldigt tyst''. Ja har skrivit om det förut och då dampa jag sönder på att alla villa att jag skulle prata. Jag dampar fortfarande lite på det eftersom jag tyckte att alla andra i klassen och skolan prata så mycket så min röst inte behövde bli hörd. Men jag har också insett att de som villa att jag skulle prata mera, alltså lärarna, kanske bara villa lära känna mig bättre? Jag menar, man kanske inte lär känna någon så bra om den går runt och är tyst hela tiden. Men det är ju jag, jag är tyst men jag pratar om jag måste. Även fast jag är extremt blyg så pratar jag ju om jag måste. I alla fall nu för tiden, förut var jag mera tyst. Nu är jag inte så blyg mera men jag är ändå tillräckligt blyg för att kunna vara tyst som en mus. I alla fall, tillbaka till det jag sa tidigare. Jag kan förstå att lärarna villa att jag skulle prata. Kanske det trodde att jag kände mig utanför, att det var därför jag inte prata. Det är delvis sant, att jag ibland kände mig utanför, men jag satt inte tyst bara för det. Jag ångrar ibland att jag inte satt mig ner och pratade igenom endel saker med mina klasslärare. Jag vet att det skulle ha förstått och jag vet att det skulle ha tagit sig tiden att prata med mig, för så var dom. De var ju alltid snälla och lyssnade på en och det gillade verkligen våran klass. Vi gillade er extremt mycket tillbaka, även fast vi var jobbiga ibland. Jag vet att den där tiden är förbi och vi kan inte ändra på något, men jag kan ändå önska att jag skulle ha gjort min röst hörd så alla skulle vetat, det finns två sidor av Julia Österlund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar